-”Din jävla idiot! Du har förstört mitt liv!”
- ”Har jag förstört ditt? Det är ju du och din jävla familj som sabbar allt. Fattar du inte det?”
Mellan dessa två vuxna människor står en liten människa i rosa smutsig overall. Hon försöker desperat få tag i sin pappas hand men han är upptagen med att gestikulera samtidigt som han vräker ur sig svordomar. Kvinnan börjar gå. Fortfarande skrikandes på mannen. Mannen följer efter och nu småspringer den lilla för att hinna ifatt. Det knyter sig i min mage. Jag inbillar mig att jag känner vad hon just nu känner. Jag känner med hela mitt väsen hur det är att vara fem år, ha en rosa overall (som man var överlycklig över att få), att vara glad att få vara med pappa och hur man nu inte fattar vad som blivit fel. Varför är dom så arga? Jag känner hur kaoset tvingar henne att bygga en hård mur därinne i magen. Bygga ett skydd mot det onda.
Jag vill gå fram och be dem sluta bråka. Jag vill säga ”Ser ni inte att ni gör den lilla illa?” Men jag gör det inte. Livet gör att människor far illa. Livet skadar små barn mentalt och känslomässigt. Livet gör ont.
Denna flicka kommer växa upp och handskas med världen på det sätt hon blivit lärd. Om inte det undantag sker, som mirakulöst på något sätt faktiskt förekommer, att hon väljer att göra annorlunda. Att något får henne att bryta mot allting hon lärt sig och sett i sin uppväxt och väljer att vara kärleksfull, emaptisk och att uppfostra sina barn med värme.
Vad som gör att vissa kan bryta sig ur och vända allt elände till något gott är för mig en gåta. Men att det då och då faktiskt händer är det som ger hopp åt det till synes hopplöst onda.
Hoppas det blir så för dig. Hoppas du klarar att vända allt sen, du fina lilla flicka i rosa overall!
